aspieGuiden

Kärlek, vänskap, sex - och lite om KK

2011-10-19T06:04:00.001+02:00

Förhållanden kan vara knepiga. För många människor med autistiska drag kan det vara svårt att inleda ett förhållande; det är svårt för gemene man, men för någon med vår problematik kan det vara ännu svårare. Om man har problem med den sociala biten, vill säga. Har man lätt för att ta kontakt med andra människor, då är kanske inte den biten särskilt svår.

Men… ett förhållande måste även underhållas; det kräver näring i form av kärlek, trygghet, tillit… Ja, listan kan göras lång. Utan att underhålla relationen, så riskerar man att – förlora den.

Hur klarar du av relationerna? Hur håller du kärleken och vänskapen vid liv? Kommentera gärna här, eller gör ingenting alls.

Men tänk på saken. Om inte annat för din egen skull.

Via Ida Alander snubblade jag över denna länk från Vårdguiden. Den handlar om sex & samlevnad, om hur man blir tillsammans. En lite charmig beskrivning av hur det fungerar, och så får vi dessutom veta vad “knullkompis” betyder.

Bara en sån sak.

Tack, Ida!

Vem stjäl Tiden?

2011-08-05T15:30:00.001+02:00

Jag har svårt att förstå det här med Tiden. Jag har inget begrepp om tiden.

Varför är klockan plötsligt sju på kvällen? Var den inte strax före två på eftermiddagen, bara för en liten stund sen – alldeles nyss? Var tog alla timmar och minuter och sekunder vägen? Sögs de in i något svart hål medan jag satte mig framför datorn för att kolla e-posten? Vem stal tiden??

För att ha någon slags kontroll på tiden tvingas jag använda mig av olika slags verktyg: egenhändigt ihopsnickrade scheman, schemamallar som jag hittat på nätet, larm, timers… Jag använder det mesta som kan hjälpa mig med att ha koll på tiden.

Men alla dessa hjälpmedel är ingalunda någon garanti för att jag lyckas få kontroll över tiden och mina vardagsrutiner. Varje dag är en kamp för att lyckas få ihop tidspusslet, att få varje bit att passa in någorlunda. Men, det blir alltid en massa bitar över. Hur gör ni för att pussla ihop tiden?

Personligt samtalsstöd i telefon

2011-07-10T13:24:00.001+02:00

Tycker du att det är svårt att prata i telefon? Har du svårt att minnas vad som avhandlats i ett samtal med Försäkringskassan eller med handläggaren på socialförvaltningen?

Då är Teletal lösningen på dina problem. Teletal är en tjänst som helt kostnadsfritt erbjuder stöd vid telefonsamtal. De är behjälpliga med att upprepa sånt du inte förstår, de gör minnesnoteringar och antecknar allt du behöver veta.

Efter samtalet får du prata vidare med “tolken”, som stämmer av med dig och förklarar eventuella oklarheter.

På webbplatsen finns ett videoklipp, samt mer info om hur det går till.

Det tysta språket

2011-02-12T12:49:00.001+01:00

I filmen “I rymden finns inga känslor” har rollfiguren Simon svårt att tolka ansiktsuttrycken hos sin omgivning. Hans bror har lärt honom att känna igen de viktigaste minerna genom att rita glada och sura och ledsna gubbar för honom.

Även om filmen är en komedi och drar det mesta till sin spets, så är det inte alls något ovanligt att personer med asperger har de problemen. Själv har jag inga problem med att se om någon är glad eller arg, ledsen, hatisk, osv, men jag har på senare år insett att jag har enorma problem att läsa av en människa som har ett mer, låt säga, “nollställt” ansiktsuttryck. Även kallat “pokerface”.

Jag kan bli väldigt osäker – och till och med orolig – om någon i min närhet visar just det där nollställda ansiktsuttrycket, åtminstone under en längre tid.

Förklaringen kan ju vara så enkel som att personen i fråga funderar på någonting allvarligt, grubblar över vad som ska lagas till middag, eller bara har fastnat i en dagdröm.

Jag brukar för det mesta fråga personen ifråga, om det är något särskilt, men det beror på bemötandet. Om jag möts av irritation och ett “äh, det är inget, får jag inte tänka vad jag vill??” så drar jag mig undan.

Hur hanterar man sånt här då? Som vanligt finns inga universallösningar, utan man får försöka ta reda på vad som passar bäst i förhållande till såväl situationen som relationen.

Tydlighet är alltid bra. Och ärlighet. Idag, när jag vet orsaken bakom varför jag inte alltid förstår, så försöker jag att vara helt öppen om problematiken. Det är särskilt viktigt om jag möter en ny person, och än viktigare om det är någon som jag har starkare känslor för.

Jag vill tro att det inte alls behöver bli så komplicerat. Bara man vågar prata om det.

Närkontakt

2011-02-11T19:02:00.001+01:00

Närhet. Det hör väl till de viktigare inslagen i en relation. Men det kan också innebära en del problem hos en person med asperger.

Vi är alla olika, så det är svårt att komma med några generella tips, men det är alltid värt att fråga din partner om han eller hon tycker att det är jobbigt när du vill kramas extra mycket. Och det är ingen dum idé om du som aspergare förklarar eventuella problem med närhet för din partner.

På så vis kan man undvika många onödiga missförstånd.

Sakletaren

2011-01-29T08:27:00.001+01:00

Man behöver inte ha någon diagnos för att kunna titulera sig som “glömsk” på visitkortet. De flesta snurrar nog till det, kanske på grund av stress eller annat som distraherar.

Men det är skillnad på att vara lite “disträ” och glömsk, och att ha riktigt dåligt minne. Jag har problem med såväl arbetsminnet som långtidsminnet, och för att slippa rusa omkring i panik och leta efter plånbok och nycklar och annat, så får jag använda mig av hjälpmedel.

FOFA är en typ av “sakletare” som består av tre enheter: Två avsedda för nyckelknippa, samt en platt historia anpassad för t ex plånboken.

Varje enhet fungerar som både sändare och mottagare och programmeras lätt; ge en enhet ett namn i form av siffran 1, och döp sen de två övriga till 2 och 3. Klart!

Alla enheter har varsin knappsats (1-6) och för att hitta en borttappad enhet trycker man in den enhetens siffra på någon av de övriga. Sen piper det förhoppningsvis någonstans i närheten.

Om den förlorade enheten sitter på nyckelknippan som sen visar sig ligga djupt nere i en kasse, så blir signalen svår att höra. För att lokalisera nyckelknippan går man därför runt med enheten låter dess röda, blinkande diod visa vägen.

Enheterna kommunicerar nämligen med varandra och ju närmare den förlorade enheten man kommer, desto snabbare blinkar dioden.

FOFA finns hos Komikapp Rehatek. Hör för säkerhets skull med din arbetsterapeut innan du köper den, för med lite tur förskriver man denna produkt eller någon likvärdig.

Du är så jävla ful

2010-07-07T14:58:00.001+02:00

Vett och etikett och sociala regler har lärt oss att vi inte alltid bör hålla oss till sanningen. Ibland kan det vara på sin plats med en vit lögn.

Frågor av typen “Älskling, passar jag i den här klänningen?” eller “Usch, jag ser så tjock ut – vad tycker du?” bemöter vi ofta med ett tillgjort leende och ett lent, “Du ser STRÅLANDE ut i den där vackra klänningen!” eller “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!”

Många aspergare – dock INTE alla – har svårt för att ljuga. Om frågeställaren verkligen passar i klänningen så blir svaret positivt, liksom i frågan om huruvida kroppsvolymen är något överdimensionerad eller ej.

Jag har personligen inga större problem att avfärda en ful klänning som just… – ful. Varför ljuga om en sån sak? Passar den inte så passar den inte, hon förtjänar troligtvis en vackrare klänning.

Frågor om hur tjock man är eller ej borde egentligen inte besvaras alls. Oftast är frågeställaren redan klar över svaret på frågan, men fiskar efter en ursäkt till att skita i viktkontrollen ytterligare en säsong. “Äh! Vad dum du är!” är ett alternativ till svar, för egentligen har du varken sagt bu eller bä.

Eller, så drar man till med en liten vit lögn och säger, “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!” och tillägger – närmast ohörbart – “… som bakats in i två ton cement…”

Vad jag egentligen vill ha sagt med detta är, att du inte ska ta illa upp om en aspergare svarar dig sanningsenligt. Han eller hon gör det inte för att såra dig, utan för att han – eller hon – inte snappat upp det här med sociala koder.

Själv upplever jag mig som lite småtjock just nu, och jag vill inte att du ljuger om det…

Konstiga rutiner

2010-05-06T16:31:00.001+02:00

Jag är en rörig själ, men i mitt huvud finns rutiner som är viktiga för mig. Det är rutiner som - hur knasiga de än må framstå för omgivningen - får mig att må bra och gör saker och ting mer lätthanterliga.

Jag måste till exempel alltid vika kaffefiltret på ett speciellt vis (eftersom jag någonstans läste att filtret ska vikas vid perforeringen), för annars känns det "fel".

Såna "fel" kan störa mig något enormt och hela kafferutinen blir konstig för mig. Om någon i omgivningen skrattar åt det blir jag lätt illa berörd och vill dra mig undan, men det beror mycket på dagsformen, om jag är i normalläge, om jag är glad eller nedstämd; jag kan lika gärna rycka på axlarna och grimasera åt eventuella dumma kommentarer från omgivningen.

Ett tips är att undvika korkade kommentarer om hur vi beter oss. Så länge rutinen inte innebär något problem eller utgör något hinder för övriga i den närmaste omgivningen finns ingen anledning att anmärka på den.

Ja, hallå…?

2010-02-23T16:27:00.001+01:00

Ett telefonsamtal. Jag tror att de flesta vet hur det går till; man lyfter luren, slår numret till den man vill komma i kontakt med, sen väntar man på att signalerna ska gå fram och om personen på mottagarsidan uppfattar signalen så får man svar.

Så funkar det inte för mig. Vissa dagar kan jag göra som i exemplet ovan, men oftast innebär ett enkelt telefonsamtal en massa planering. Förberedelser. Mentalt, alltså.

Det finns nog många som drar sig för att ringa de där jobbiga samtalen till någon myndighet eller något företag som man egentligen inte vill prata med, och till slut bestämmer man sig och tar tjuren vid hornen.

Om jag ska ringa ett viktigt samtal så måste jag fundera på det några dagar. Och om jag då fortfarande inte känner mig redo, ja - då får det vänta tills jag är redo. Naturligtvis gäller det här inte i akuta lägen; jag fattar förstås att om jag av misstag sågar av mig ena benet, då bör jag ringa det där nödnumret. Illa kvickt. Det går liksom inte att skjuta upp en vecka eller två.

När jag väl ringer upp någon, så märker denna person knappast att jag tycker att det är jobbigt. Det är inget som noterar hur mycket energi som går åt under det där samtalet, oavsett vad det handlar om. Men efteråt är jag så utmattad att jag skulle kunna somna hur lätt som helst.

Jobbigaste samtalen kommer från personer eller företag som envisas med att dölja sitt nummer. Oftast svarar jag inte då. Jag kollar upp om numret finns att söka på Hitta eller Eniro, och får jag träff (och det inte är fråga om något säljföretag eller annat otrevligt) så kan jag själv ringa upp, eller svara nästa gång de ringer.

Tips: Om du vill ringa mig, så är det nästan alltid OK. Men visa ditt ID för numret och var lyhörd för antydanden om att jag kanske inte vill prata så länge.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar att prata med dig, det handlar om att jag blir trött och tömd på energi.

Respektera det, tack.

Rubbningar i tillvaron

2010-02-19T10:25:00.001+01:00

Jag avskyr förändringar. Det kan handla om allt från en enkel rutin som – plötsligt och utan någon som helst förvarning – ändras; som att en förutbestämd städdag plötsligt infaller på en fredag istället för på en söndag.

Det kan också handla om att någon i min “sfär” gör någonting oväntat. Kanske får han/hon för sig att byta jobb eller flytta. En sån händelse kan rubba hela min tillvaro, vilket förstör hela bilden av min verklighet och kräver att jag “tänker om”. Det senare kräver i sin tur en massa energi, som gör mig trött och orkeslös.

Men det går över. Ofta ganska snabbt. Det beror på omfattningen av förändringarna. Ibland kan jag smälta det på bara några minuter, ibland krävs timmar – i vissa fall dagar och veckor.

Plötsliga förändringar kan upplevas som jobbiga för vem som helst, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Men det som en “normalstörd” upplever som skitjobbigt kan för en person med Asperger innebära ett riktigt helvete. Deluxe.

TV-klipp: Att leva med autism

2009-12-06T15:28:00.001+01:00

Om man ser normal ut, då kan man väl inte vara handikappad?

Visst låter det konstigt, men precis så är den gängse uppfattningen om oss som har vad som kallas högfungerande autism. För om man ser “normal” ut, om man låter normal, och om man uppför sig hyfsat normalt - ja, då har omgivningen väldigt svårt att förstå att många av oss har väldiga svårigheter i vardagen.

Relaterat | Pixlad verklighet | dagboken

Videoklipp: Maria om Aspergers syndrom

2009-11-23T04:22:00.001+01:00

Vi är alla olika, såväl inuti som utanpå. Diagnosen Aspergers syndrom innebär inte att jag plötsligt tillhör en särskild grupp, där alla uppför sig si eller så. Vi är ingen homogen grupp, utan olika individer, med olika intressen, olika sätt att se på saker och ting.

En del aspergare kan rabbla tabeller eller statistik utantill. Andra samlar på stenar eller burkar - eller lila gräsklippare. Jag kan varken rabbla tabeller eller hålla reda på statistik, och det enda jag samlar på mig är papper och kuvert som egentligen borde slängas.

I klippet här möter ni Maria. Hon berättar om sin asperger och mycket av det hon säger känner jag igen. Annat känns främmande.

Öga för öga

2009-11-11T16:22:00.001+01:00

“SE MIG I ÖGONEN NÄR JAG PRATAR MED DIG!!”

Jag tror att de flesta någon gång fått höra de orden. Oftast är det nog någons mamma som uttalar dessa krävande ord. Eller så är det farsan som ryter när man tittar bort, eller en lärare som - om än på ett mycket opedagogiskt vis - försöker tala en obstinat elev tillrätta.

Om man har svårt för direkt ögonkontakt så kan det här sociala stirrandet bli till ett jätteproblem för en aspie. Vi undviker inte ögonkontakt enbart för att vi är tjuriga eller omedgörliga - nej, vi försöker att låta bli att överhuvudtaget se folk i ögonen.

Varför? Jo, för att det är jobbigt! Det kräver mycket av oss, i form av enorma mängder energi; efter en dags krav på att blänga alla möjliga och omöjliga människor i ögonen, så är man helt slutkörd.

Många människor betraktar det här med ögonkontakten som ett slags bevis på uppriktighet. Ärlighet. Det blir alltså ett krav på att stirra på varann, den som undviker ögonkontakt upplevs som oärlig.

Men, så här är det: Man är inte oärlig för att man tittar bort, och man är inte ärlig bara för att man ser någon i ögonen.

Tydlighet i samtal med aspie

2009-11-11T16:15:00.000+01:00

Kommunikation är en konst, oavsett om man har någon form av diagnos eller inte. Det är viktigt att vara så tydlig som möjligt i en dialog - annars uppstår risken för missförstånd. Det är inget nytt och jag tror att alla är med på det.

Det är också viktigt att kunna lyssna på varann, vara lyhörd för eventuella dolda budskap i kommunikationen. Så är det nämligen ofta i det dagliga samtalet, vilket många kanske inte alls tänker på.

Det är där vi som aspisar får stora problem, då vi inte tar in information och lyssnar på samma vis. Minsta lilla avvikelse, kanske i form av en tvärtom-mening (du säger “åh, det är så KUL att paddla kanot!” men vill egentligen ha sagt att du avskyr den där förbannade plastgrunkan), och innebörden i ditt budskap riskerar att misstolkas av en person med Asperger.

Det betyder nu inte, som man kanske skulle kunna tro, att vi inte förstår ironi eller att vi är oförmögna att leka med ord, men i fel sammanhang kan det misstolkas. Egentligen är det inget konstigt med det, för den här typen av missförstånd sker även hos personer utan Aspergers syndrom.

Det här kan vara bra att tänka på i samtal där viktig information förmedlas. Var tydlig och se gärna till att budskapet verkligen nått fram till mottagaren. Det är OK att säga, “förstod du vad jag menade nu?”

Asperger special med allting på

2009-11-11T16:10:00.001+01:00

En vanlig bild av aspergare är att vi kan rabbla länets - ja, kanske till och med hela Sveriges - tabeller för buss- och tågtrafiken utantill. Eller att vi ägnar hela dagarna åt att föra statistik eller programmera. Och det finns nog de som är bra på och uppskattar just såna aktiviteter.

Jag tillhör inte en av dem. Siffror är inte alls min grej och min största gemensamma nämnare med tidtabeller är att jag aldrig kan hålla tiderna.

Programmering är nog kul, på sitt sätt. Men jag har aldrig haft tålamod att försöka sätta mig in i de olika programmeringsspråken. Jag har däremot ett stort intresse av språk och bilder, intressen som jag vet att jag delar med många andra aspisar.

Specialintressen är kanske ett av de mest utmärkande dragen hos aspergare. Men, och det bör understrykas, det betyder inte att alla aspergare har ett stort specialintresse.

Eller… så har alla det. Kanske är det som någon skrev i ett forum: “Det kanske är mitt specialintresse att inte ha ett specialintresse”.