Det tysta språket

I filmen “I rymden finns inga känslor” har rollfiguren Simon svårt att tolka ansiktsuttrycken hos sin omgivning. Hans bror har lärt honom att känna igen de viktigaste minerna genom att rita glada och sura och ledsna gubbar för honom.

Även om filmen är en komedi och drar det mesta till sin spets, så är det inte alls något ovanligt att personer med asperger har de problemen. Själv har jag inga problem med att se om någon är glad eller arg, ledsen, hatisk, osv, men jag har på senare år insett att jag har enorma problem att läsa av en människa som har ett mer, låt säga, “nollställt” ansiktsuttryck. Även kallat “pokerface”.

Jag kan bli väldigt osäker – och till och med orolig – om någon i min närhet visar just det där nollställda ansiktsuttrycket, åtminstone under en längre tid.

Förklaringen kan ju vara så enkel som att personen i fråga funderar på någonting allvarligt, grubblar över vad som ska lagas till middag, eller bara har fastnat i en dagdröm.

Jag brukar för det mesta fråga personen ifråga, om det är något särskilt, men det beror på bemötandet. Om jag möts av irritation och ett “äh, det är inget, får jag inte tänka vad jag vill??” så drar jag mig undan.

Hur hanterar man sånt här då? Som vanligt finns inga universallösningar, utan man får försöka ta reda på vad som passar bäst i förhållande till såväl situationen som relationen.

Tydlighet är alltid bra. Och ärlighet. Idag, när jag vet orsaken bakom varför jag inte alltid förstår, så försöker jag att vara helt öppen om problematiken. Det är särskilt viktigt om jag möter en ny person, och än viktigare om det är någon som jag har starkare känslor för.

Jag vill tro att det inte alls behöver bli så komplicerat. Bara man vågar prata om det.