Ja, hallå…?

Ett telefonsamtal. Jag tror att de flesta vet hur det går till; man lyfter luren, slår numret till den man vill komma i kontakt med, sen väntar man på att signalerna ska gå fram och om personen på mottagarsidan uppfattar signalen så får man svar.

Så funkar det inte för mig. Vissa dagar kan jag göra som i exemplet ovan, men oftast innebär ett enkelt telefonsamtal en massa planering. Förberedelser. Mentalt, alltså.

Det finns nog många som drar sig för att ringa de där jobbiga samtalen till någon myndighet eller något företag som man egentligen inte vill prata med, och till slut bestämmer man sig och tar tjuren vid hornen.

Om jag ska ringa ett viktigt samtal så måste jag fundera på det några dagar. Och om jag då fortfarande inte känner mig redo, ja - då får det vänta tills jag är redo. Naturligtvis gäller det här inte i akuta lägen; jag fattar förstås att om jag av misstag sågar av mig ena benet, då bör jag ringa det där nödnumret. Illa kvickt. Det går liksom inte att skjuta upp en vecka eller två.

När jag väl ringer upp någon, så märker denna person knappast att jag tycker att det är jobbigt. Det är inget som noterar hur mycket energi som går åt under det där samtalet, oavsett vad det handlar om. Men efteråt är jag så utmattad att jag skulle kunna somna hur lätt som helst.

Jobbigaste samtalen kommer från personer eller företag som envisas med att dölja sitt nummer. Oftast svarar jag inte då. Jag kollar upp om numret finns att söka på Hitta eller Eniro, och får jag träff (och det inte är fråga om något säljföretag eller annat otrevligt) så kan jag själv ringa upp, eller svara nästa gång de ringer.

Tips: Om du vill ringa mig, så är det nästan alltid OK. Men visa ditt ID för numret och var lyhörd för antydanden om att jag kanske inte vill prata så länge.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar att prata med dig, det handlar om att jag blir trött och tömd på energi.

Respektera det, tack.

Rubbningar i tillvaron

Jag avskyr förändringar. Det kan handla om allt från en enkel rutin som – plötsligt och utan någon som helst förvarning – ändras; som att en förutbestämd städdag plötsligt infaller på en fredag istället för på en söndag.

Det kan också handla om att någon i min “sfär” gör någonting oväntat. Kanske får han/hon för sig att byta jobb eller flytta. En sån händelse kan rubba hela min tillvaro, vilket förstör hela bilden av min verklighet och kräver att jag “tänker om”. Det senare kräver i sin tur en massa energi, som gör mig trött och orkeslös.

Men det går över. Ofta ganska snabbt. Det beror på omfattningen av förändringarna. Ibland kan jag smälta det på bara några minuter, ibland krävs timmar – i vissa fall dagar och veckor.

Plötsliga förändringar kan upplevas som jobbiga för vem som helst, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Men det som en “normalstörd” upplever som skitjobbigt kan för en person med Asperger innebära ett riktigt helvete. Deluxe.

Öga för öga

“SE MIG I ÖGONEN NÄR JAG PRATAR MED DIG!!”

Jag tror att de flesta någon gång fått höra de orden. Oftast är det nog någons mamma som uttalar dessa krävande ord. Eller så är det farsan som ryter när man tittar bort, eller en lärare som - om än på ett mycket opedagogiskt vis - försöker tala en obstinat elev tillrätta.

Om man har svårt för direkt ögonkontakt så kan det här sociala stirrandet bli till ett jätteproblem för en aspie. Vi undviker inte ögonkontakt enbart för att vi är tjuriga eller omedgörliga - nej, vi försöker att låta bli att överhuvudtaget se folk i ögonen.

Varför? Jo, för att det är jobbigt! Det kräver mycket av oss, i form av enorma mängder energi; efter en dags krav på att blänga alla möjliga och omöjliga människor i ögonen, så är man helt slutkörd.

Många människor betraktar det här med ögonkontakten som ett slags bevis på uppriktighet. Ärlighet. Det blir alltså ett krav på att stirra på varann, den som undviker ögonkontakt upplevs som oärlig.

Men, så här är det: Man är inte oärlig för att man tittar bort, och man är inte ärlig bara för att man ser någon i ögonen.