Visst låter det konstigt, men precis så är den gängse uppfattningen om oss som har vad som kallas högfungerande autism. För om man ser “normal” ut, om man låter normal, och om man uppför sig hyfsat normalt - ja, då har omgivningen väldigt svårt att förstå att många av oss har väldiga svårigheter i vardagen.
Relaterat | Pixlad verklighet | dagboken
En del aspergare kan rabbla tabeller eller statistik utantill. Andra samlar på stenar eller burkar - eller lila gräsklippare. Jag kan varken rabbla tabeller eller hålla reda på statistik, och det enda jag samlar på mig är papper och kuvert som egentligen borde slängas.
I klippet här möter ni Maria. Hon berättar om sin asperger och mycket av det hon säger känner jag igen. Annat känns främmande.
“SE MIG I ÖGONEN NÄR JAG PRATAR MED DIG!!”
Jag tror att de flesta någon gång fått höra de orden. Oftast är det nog någons mamma som uttalar dessa krävande ord. Eller så är det farsan som ryter när man tittar bort, eller en lärare som - om än på ett mycket opedagogiskt vis - försöker tala en obstinat elev tillrätta. 
Om man har svårt för direkt ögonkontakt så kan det här sociala stirrandet bli till ett jätteproblem för en aspie. Vi undviker inte ögonkontakt enbart för att vi är tjuriga eller omedgörliga - nej, vi försöker att låta bli att överhuvudtaget se folk i ögonen.
Varför? Jo, för att det är jobbigt! Det kräver mycket av oss, i form av enorma mängder energi; efter en dags krav på att blänga alla möjliga och omöjliga människor i ögonen, så är man helt slutkörd.
Många människor betraktar det här med ögonkontakten som ett slags bevis på uppriktighet. Ärlighet. Det blir alltså ett krav på att stirra på varann, den som undviker ögonkontakt upplevs som oärlig.
Men, så här är det: Man är inte oärlig för att man tittar bort, och man är inte ärlig bara för att man ser någon i ögonen.