Kärlek, vänskap, sex - och lite om KK

Förhållanden kan vara knepiga. För många människor med autistiska drag kan det vara svårt att inleda ett förhållande; det är svårt för gemene man, men för någon med vår problematik kan det vara ännu svårare. Om man har problem med den sociala biten, vill säga. Har man lätt för att ta kontakt med andra människor, då är kanske inte den biten särskilt svår.

Men… ett förhållande måste även underhållas; det kräver näring i form av kärlek, trygghet, tillit… Ja, listan kan göras lång. Utan att underhålla relationen, så riskerar man att – förlora den.

Hur klarar du av relationerna? Hur håller du kärleken och vänskapen vid liv? Kommentera gärna här, eller gör ingenting alls.

Men tänk på saken. Om inte annat för din egen skull.

Via Ida Alander snubblade jag över denna länk från Vårdguiden. Den handlar om sex & samlevnad, om hur man blir tillsammans. En lite charmig beskrivning av hur det fungerar, och så får vi dessutom veta vad “knullkompis” betyder.

Bara en sån sak.

Tack, Ida!

Det tysta språket

I filmen “I rymden finns inga känslor” har rollfiguren Simon svårt att tolka ansiktsuttrycken hos sin omgivning. Hans bror har lärt honom att känna igen de viktigaste minerna genom att rita glada och sura och ledsna gubbar för honom.

Även om filmen är en komedi och drar det mesta till sin spets, så är det inte alls något ovanligt att personer med asperger har de problemen. Själv har jag inga problem med att se om någon är glad eller arg, ledsen, hatisk, osv, men jag har på senare år insett att jag har enorma problem att läsa av en människa som har ett mer, låt säga, “nollställt” ansiktsuttryck. Även kallat “pokerface”.

Jag kan bli väldigt osäker – och till och med orolig – om någon i min närhet visar just det där nollställda ansiktsuttrycket, åtminstone under en längre tid.

Förklaringen kan ju vara så enkel som att personen i fråga funderar på någonting allvarligt, grubblar över vad som ska lagas till middag, eller bara har fastnat i en dagdröm.

Jag brukar för det mesta fråga personen ifråga, om det är något särskilt, men det beror på bemötandet. Om jag möts av irritation och ett “äh, det är inget, får jag inte tänka vad jag vill??” så drar jag mig undan.

Hur hanterar man sånt här då? Som vanligt finns inga universallösningar, utan man får försöka ta reda på vad som passar bäst i förhållande till såväl situationen som relationen.

Tydlighet är alltid bra. Och ärlighet. Idag, när jag vet orsaken bakom varför jag inte alltid förstår, så försöker jag att vara helt öppen om problematiken. Det är särskilt viktigt om jag möter en ny person, och än viktigare om det är någon som jag har starkare känslor för.

Jag vill tro att det inte alls behöver bli så komplicerat. Bara man vågar prata om det.

Närkontakt

Närhet. Det hör väl till de viktigare inslagen i en relation. Men det kan också innebära en del problem hos en person med asperger.

Vi är alla olika, så det är svårt att komma med några generella tips, men det är alltid värt att fråga din partner om han eller hon tycker att det är jobbigt när du vill kramas extra mycket. Och det är ingen dum idé om du som aspergare förklarar eventuella problem med närhet för din partner.

På så vis kan man undvika många onödiga missförstånd.

Sakletaren

Man behöver inte ha någon diagnos för att kunna titulera sig som “glömsk” på visitkortet. De flesta snurrar nog till det, kanske på grund av stress eller annat som distraherar.

Men det är skillnad på att vara lite “disträ” och glömsk, och att ha riktigt dåligt minne. Jag har problem med såväl arbetsminnet som långtidsminnet, och för att slippa rusa omkring i panik och leta efter plånbok och nycklar och annat, så får jag använda mig av hjälpmedel.

FOFA är en typ av “sakletare” som består av tre enheter: Två avsedda för nyckelknippa, samt en platt historia anpassad för t ex plånboken.

Varje enhet fungerar som både sändare och mottagare och programmeras lätt; ge en enhet ett namn i form av siffran 1, och döp sen de två övriga till 2 och 3. Klart!

Alla enheter har varsin knappsats (1-6) och för att hitta en borttappad enhet trycker man in den enhetens siffra på någon av de övriga. Sen piper det förhoppningsvis någonstans i närheten.

Om den förlorade enheten sitter på nyckelknippan som sen visar sig ligga djupt nere i en kasse, så blir signalen svår att höra. För att lokalisera nyckelknippan går man därför runt med enheten låter dess röda, blinkande diod visa vägen.

Enheterna kommunicerar nämligen med varandra och ju närmare den förlorade enheten man kommer, desto snabbare blinkar dioden.

FOFA finns hos Komikapp Rehatek. Hör för säkerhets skull med din arbetsterapeut innan du köper den, för med lite tur förskriver man denna produkt eller någon likvärdig.

Du är så jävla ful

Vett och etikett och sociala regler har lärt oss att vi inte alltid bör hålla oss till sanningen. Ibland kan det vara på sin plats med en vit lögn.

Frågor av typen “Älskling, passar jag i den här klänningen?” eller “Usch, jag ser så tjock ut – vad tycker du?” bemöter vi ofta med ett tillgjort leende och ett lent, “Du ser STRÅLANDE ut i den där vackra klänningen!” eller “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!”

Många aspergare – dock INTE alla – har svårt för att ljuga. Om frågeställaren verkligen passar i klänningen så blir svaret positivt, liksom i frågan om huruvida kroppsvolymen är något överdimensionerad eller ej.

Jag har personligen inga större problem att avfärda en ful klänning som just… – ful. Varför ljuga om en sån sak? Passar den inte så passar den inte, hon förtjänar troligtvis en vackrare klänning.

Frågor om hur tjock man är eller ej borde egentligen inte besvaras alls. Oftast är frågeställaren redan klar över svaret på frågan, men fiskar efter en ursäkt till att skita i viktkontrollen ytterligare en säsong. “Äh! Vad dum du är!” är ett alternativ till svar, för egentligen har du varken sagt bu eller bä.

Eller, så drar man till med en liten vit lögn och säger, “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!” och tillägger – närmast ohörbart – “… som bakats in i två ton cement…”

Vad jag egentligen vill ha sagt med detta är, att du inte ska ta illa upp om en aspergare svarar dig sanningsenligt. Han eller hon gör det inte för att såra dig, utan för att han – eller hon – inte snappat upp det här med sociala koder.

Själv upplever jag mig som lite småtjock just nu, och jag vill inte att du ljuger om det…

Konstiga rutiner

Jag är en rörig själ, men i mitt huvud finns rutiner som är viktiga för mig. Det är rutiner som - hur knasiga de än må framstå för omgivningen - får mig att må bra och gör saker och ting mer lätthanterliga.

Jag måste till exempel alltid vika kaffefiltret på ett speciellt vis (eftersom jag någonstans läste att filtret ska vikas vid perforeringen), för annars känns det "fel".

Såna "fel" kan störa mig något enormt och hela kafferutinen blir konstig för mig. Om någon i omgivningen skrattar åt det blir jag lätt illa berörd och vill dra mig undan, men det beror mycket på dagsformen, om jag är i normalläge, om jag är glad eller nedstämd; jag kan lika gärna rycka på axlarna och grimasera åt eventuella dumma kommentarer från omgivningen.

Ett tips är att undvika korkade kommentarer om hur vi beter oss. Så länge rutinen inte innebär något problem eller utgör något hinder för övriga i den närmaste omgivningen finns ingen anledning att anmärka på den.

Ja, hallå…?

Ett telefonsamtal. Jag tror att de flesta vet hur det går till; man lyfter luren, slår numret till den man vill komma i kontakt med, sen väntar man på att signalerna ska gå fram och om personen på mottagarsidan uppfattar signalen så får man svar.

Så funkar det inte för mig. Vissa dagar kan jag göra som i exemplet ovan, men oftast innebär ett enkelt telefonsamtal en massa planering. Förberedelser. Mentalt, alltså.

Det finns nog många som drar sig för att ringa de där jobbiga samtalen till någon myndighet eller något företag som man egentligen inte vill prata med, och till slut bestämmer man sig och tar tjuren vid hornen.

Om jag ska ringa ett viktigt samtal så måste jag fundera på det några dagar. Och om jag då fortfarande inte känner mig redo, ja - då får det vänta tills jag är redo. Naturligtvis gäller det här inte i akuta lägen; jag fattar förstås att om jag av misstag sågar av mig ena benet, då bör jag ringa det där nödnumret. Illa kvickt. Det går liksom inte att skjuta upp en vecka eller två.

När jag väl ringer upp någon, så märker denna person knappast att jag tycker att det är jobbigt. Det är inget som noterar hur mycket energi som går åt under det där samtalet, oavsett vad det handlar om. Men efteråt är jag så utmattad att jag skulle kunna somna hur lätt som helst.

Jobbigaste samtalen kommer från personer eller företag som envisas med att dölja sitt nummer. Oftast svarar jag inte då. Jag kollar upp om numret finns att söka på Hitta eller Eniro, och får jag träff (och det inte är fråga om något säljföretag eller annat otrevligt) så kan jag själv ringa upp, eller svara nästa gång de ringer.

Tips: Om du vill ringa mig, så är det nästan alltid OK. Men visa ditt ID för numret och var lyhörd för antydanden om att jag kanske inte vill prata så länge.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar att prata med dig, det handlar om att jag blir trött och tömd på energi.

Respektera det, tack.

Rubbningar i tillvaron

Jag avskyr förändringar. Det kan handla om allt från en enkel rutin som – plötsligt och utan någon som helst förvarning – ändras; som att en förutbestämd städdag plötsligt infaller på en fredag istället för på en söndag.

Det kan också handla om att någon i min “sfär” gör någonting oväntat. Kanske får han/hon för sig att byta jobb eller flytta. En sån händelse kan rubba hela min tillvaro, vilket förstör hela bilden av min verklighet och kräver att jag “tänker om”. Det senare kräver i sin tur en massa energi, som gör mig trött och orkeslös.

Men det går över. Ofta ganska snabbt. Det beror på omfattningen av förändringarna. Ibland kan jag smälta det på bara några minuter, ibland krävs timmar – i vissa fall dagar och veckor.

Plötsliga förändringar kan upplevas som jobbiga för vem som helst, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Men det som en “normalstörd” upplever som skitjobbigt kan för en person med Asperger innebära ett riktigt helvete. Deluxe.

TV-klipp: Att leva med autism

Om man ser normal ut, då kan man väl inte vara handikappad?

Visst låter det konstigt, men precis så är den gängse uppfattningen om oss som har vad som kallas högfungerande autism. För om man ser “normal” ut, om man låter normal, och om man uppför sig hyfsat normalt - ja, då har omgivningen väldigt svårt att förstå att många av oss har väldiga svårigheter i vardagen. 

 

Relaterat | Pixlad verklighet | dagboken

Videoklipp: Maria om Aspergers syndrom

Vi är alla olika, såväl  inuti som utanpå. Diagnosen Aspergers syndrom innebär inte att jag plötsligt tillhör en särskild grupp, där alla uppför sig si eller så. Vi är ingen homogen grupp, utan olika individer, med olika intressen, olika sätt att se på saker och ting.

En del aspergare kan rabbla tabeller eller statistik utantill. Andra samlar på stenar eller burkar - eller lila gräsklippare. Jag kan varken rabbla tabeller eller hålla reda på statistik, och det enda jag samlar på mig är papper och kuvert som egentligen borde slängas.

I klippet här möter ni Maria. Hon berättar om sin asperger och mycket av det hon säger känner jag igen. Annat känns främmande.