Det tysta språket

I filmen “I rymden finns inga känslor” har rollfiguren Simon svårt att tolka ansiktsuttrycken hos sin omgivning. Hans bror har lärt honom att känna igen de viktigaste minerna genom att rita glada och sura och ledsna gubbar för honom.

Även om filmen är en komedi och drar det mesta till sin spets, så är det inte alls något ovanligt att personer med asperger har de problemen. Själv har jag inga problem med att se om någon är glad eller arg, ledsen, hatisk, osv, men jag har på senare år insett att jag har enorma problem att läsa av en människa som har ett mer, låt säga, “nollställt” ansiktsuttryck. Även kallat “pokerface”.

Jag kan bli väldigt osäker – och till och med orolig – om någon i min närhet visar just det där nollställda ansiktsuttrycket, åtminstone under en längre tid.

Förklaringen kan ju vara så enkel som att personen i fråga funderar på någonting allvarligt, grubblar över vad som ska lagas till middag, eller bara har fastnat i en dagdröm.

Jag brukar för det mesta fråga personen ifråga, om det är något särskilt, men det beror på bemötandet. Om jag möts av irritation och ett “äh, det är inget, får jag inte tänka vad jag vill??” så drar jag mig undan.

Hur hanterar man sånt här då? Som vanligt finns inga universallösningar, utan man får försöka ta reda på vad som passar bäst i förhållande till såväl situationen som relationen.

Tydlighet är alltid bra. Och ärlighet. Idag, när jag vet orsaken bakom varför jag inte alltid förstår, så försöker jag att vara helt öppen om problematiken. Det är särskilt viktigt om jag möter en ny person, och än viktigare om det är någon som jag har starkare känslor för.

Jag vill tro att det inte alls behöver bli så komplicerat. Bara man vågar prata om det.

Öga för öga

“SE MIG I ÖGONEN NÄR JAG PRATAR MED DIG!!”

Jag tror att de flesta någon gång fått höra de orden. Oftast är det nog någons mamma som uttalar dessa krävande ord. Eller så är det farsan som ryter när man tittar bort, eller en lärare som - om än på ett mycket opedagogiskt vis - försöker tala en obstinat elev tillrätta.

Om man har svårt för direkt ögonkontakt så kan det här sociala stirrandet bli till ett jätteproblem för en aspie. Vi undviker inte ögonkontakt enbart för att vi är tjuriga eller omedgörliga - nej, vi försöker att låta bli att överhuvudtaget se folk i ögonen.

Varför? Jo, för att det är jobbigt! Det kräver mycket av oss, i form av enorma mängder energi; efter en dags krav på att blänga alla möjliga och omöjliga människor i ögonen, så är man helt slutkörd.

Många människor betraktar det här med ögonkontakten som ett slags bevis på uppriktighet. Ärlighet. Det blir alltså ett krav på att stirra på varann, den som undviker ögonkontakt upplevs som oärlig.

Men, så här är det: Man är inte oärlig för att man tittar bort, och man är inte ärlig bara för att man ser någon i ögonen.

Tydlighet i samtal med aspie

Kommunikation är en konst, oavsett om man har någon form av diagnos eller inte. Det är viktigt att vara så tydlig som möjligt i en dialog - annars uppstår risken för missförstånd. Det är inget nytt och jag tror att alla är med på det.

Det är också viktigt att kunna lyssna på varann, vara lyhörd för eventuella dolda budskap i kommunikationen. Så är det nämligen ofta i det dagliga samtalet, vilket många kanske inte alls tänker på.

Det är där vi som aspisar får stora problem, då vi inte tar in information och lyssnar på samma vis. Minsta lilla avvikelse, kanske i form av en tvärtom-mening (du säger “åh, det är så KUL att paddla kanot!” men vill egentligen ha sagt att du avskyr den där förbannade plastgrunkan), och innebörden i ditt budskap riskerar att misstolkas av en person med Asperger.

Det betyder nu inte, som man kanske skulle kunna tro, att vi inte förstår ironi eller att vi är oförmögna att leka med ord, men i fel sammanhang kan det misstolkas. Egentligen är det inget konstigt med det, för den här typen av missförstånd sker även hos personer utan Aspergers syndrom.

Det här kan vara bra att tänka på i samtal där viktig information förmedlas. Var tydlig och se gärna till att budskapet verkligen nått fram till mottagaren. Det är OK att säga, “förstod du vad jag menade nu?”

Asperger special med allting på

En vanlig bild av aspergare är att vi kan rabbla länets - ja, kanske till och med hela Sveriges - tabeller för buss- och tågtrafiken utantill. Eller att vi ägnar hela dagarna åt att föra statistik eller programmera. Och det finns nog de som är bra på och uppskattar just såna aktiviteter.

Jag tillhör inte en av dem. Siffror är inte alls min grej och min största gemensamma nämnare med tidtabeller är att jag aldrig kan hålla tiderna.

Programmering är nog kul, på sitt sätt. Men jag har aldrig haft tålamod att försöka sätta mig in i de olika programmeringsspråken. Jag har däremot ett stort intresse av språk och bilder, intressen som jag vet att jag delar med många andra aspisar.

Specialintressen är kanske ett av de mest utmärkande dragen hos aspergare. Men, och det bör understrykas, det betyder inte att alla aspergare har ett stort specialintresse.

Eller… så har alla det. Kanske är det som någon skrev i ett forum: “Det kanske är mitt specialintresse att inte ha ett specialintresse”.