Ärlighet

Ärlighet är viktigt. För alla, oavsett om man har en neuropsykiatrisk diagnos eller ej. Men för en person med autism kan ärlighet betyda mycket mer, eftersom vi har oerhört svårt för att ens bjuda på - eller acceptera - s k "vita lögner".

Vita lögner är att "mörka" sanningen, ofta i syfte att bespara någon en obehaglig sanning. Varför det? Varför ljuga, överhuvudtaget? Säg som det är istället!

Det ljugs och mörkas dagligen, alldeles för mycket, i såväl vänskaps- som kärleksrelationer. Om små och stora ting, om såväl bagateller som känslor.

Men lögnerna kommer alltid ikapp en. Lita på det. Och de minsta av lögner kan rasera hela tillvaron.

Personligt samtalsstöd i telefon

Tycker du att det är svårt att prata i telefon? Har du svårt att minnas vad som avhandlats i ett samtal med Försäkringskassan eller med handläggaren på socialförvaltningen?

Då är Teletal lösningen på dina problem. Teletal är en tjänst som helt kostnadsfritt erbjuder stöd vid telefonsamtal. De är behjälpliga med att upprepa sånt du inte förstår, de gör minnesnoteringar och antecknar allt du behöver veta.

Efter samtalet får du prata vidare med “tolken”, som stämmer av med dig och förklarar eventuella oklarheter.

På webbplatsen finns ett videoklipp, samt mer info om hur det går till.

Det tysta språket

I filmen “I rymden finns inga känslor” har rollfiguren Simon svårt att tolka ansiktsuttrycken hos sin omgivning. Hans bror har lärt honom att känna igen de viktigaste minerna genom att rita glada och sura och ledsna gubbar för honom.

Även om filmen är en komedi och drar det mesta till sin spets, så är det inte alls något ovanligt att personer med asperger har de problemen. Själv har jag inga problem med att se om någon är glad eller arg, ledsen, hatisk, osv, men jag har på senare år insett att jag har enorma problem att läsa av en människa som har ett mer, låt säga, “nollställt” ansiktsuttryck. Även kallat “pokerface”.

Jag kan bli väldigt osäker – och till och med orolig – om någon i min närhet visar just det där nollställda ansiktsuttrycket, åtminstone under en längre tid.

Förklaringen kan ju vara så enkel som att personen i fråga funderar på någonting allvarligt, grubblar över vad som ska lagas till middag, eller bara har fastnat i en dagdröm.

Jag brukar för det mesta fråga personen ifråga, om det är något särskilt, men det beror på bemötandet. Om jag möts av irritation och ett “äh, det är inget, får jag inte tänka vad jag vill??” så drar jag mig undan.

Hur hanterar man sånt här då? Som vanligt finns inga universallösningar, utan man får försöka ta reda på vad som passar bäst i förhållande till såväl situationen som relationen.

Tydlighet är alltid bra. Och ärlighet. Idag, när jag vet orsaken bakom varför jag inte alltid förstår, så försöker jag att vara helt öppen om problematiken. Det är särskilt viktigt om jag möter en ny person, och än viktigare om det är någon som jag har starkare känslor för.

Jag vill tro att det inte alls behöver bli så komplicerat. Bara man vågar prata om det.

Du är så jävla ful

Vett och etikett och sociala regler har lärt oss att vi inte alltid bör hålla oss till sanningen. Ibland kan det vara på sin plats med en vit lögn.

Frågor av typen “Älskling, passar jag i den här klänningen?” eller “Usch, jag ser så tjock ut – vad tycker du?” bemöter vi ofta med ett tillgjort leende och ett lent, “Du ser STRÅLANDE ut i den där vackra klänningen!” eller “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!”

Många aspergare – dock INTE alla – har svårt för att ljuga. Om frågeställaren verkligen passar i klänningen så blir svaret positivt, liksom i frågan om huruvida kroppsvolymen är något överdimensionerad eller ej.

Jag har personligen inga större problem att avfärda en ful klänning som just… – ful. Varför ljuga om en sån sak? Passar den inte så passar den inte, hon förtjänar troligtvis en vackrare klänning.

Frågor om hur tjock man är eller ej borde egentligen inte besvaras alls. Oftast är frågeställaren redan klar över svaret på frågan, men fiskar efter en ursäkt till att skita i viktkontrollen ytterligare en säsong. “Äh! Vad dum du är!” är ett alternativ till svar, för egentligen har du varken sagt bu eller bä.

Eller, så drar man till med en liten vit lögn och säger, “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!” och tillägger – närmast ohörbart – “… som bakats in i två ton cement…”

Vad jag egentligen vill ha sagt med detta är, att du inte ska ta illa upp om en aspergare svarar dig sanningsenligt. Han eller hon gör det inte för att såra dig, utan för att han – eller hon – inte snappat upp det här med sociala koder.

Själv upplever jag mig som lite småtjock just nu, och jag vill inte att du ljuger om det…

Konstiga rutiner

Jag är en rörig själ, men i mitt huvud finns rutiner som är viktiga för mig. Det är rutiner som - hur knasiga de än må framstå för omgivningen - får mig att må bra och gör saker och ting mer lätthanterliga.

Jag måste till exempel alltid vika kaffefiltret på ett speciellt vis (eftersom jag någonstans läste att filtret ska vikas vid perforeringen), för annars känns det "fel".

Såna "fel" kan störa mig något enormt och hela kafferutinen blir konstig för mig. Om någon i omgivningen skrattar åt det blir jag lätt illa berörd och vill dra mig undan, men det beror mycket på dagsformen, om jag är i normalläge, om jag är glad eller nedstämd; jag kan lika gärna rycka på axlarna och grimasera åt eventuella dumma kommentarer från omgivningen.

Ett tips är att undvika korkade kommentarer om hur vi beter oss. Så länge rutinen inte innebär något problem eller utgör något hinder för övriga i den närmaste omgivningen finns ingen anledning att anmärka på den.

Ja, hallå…?

Ett telefonsamtal. Jag tror att de flesta vet hur det går till; man lyfter luren, slår numret till den man vill komma i kontakt med, sen väntar man på att signalerna ska gå fram och om personen på mottagarsidan uppfattar signalen så får man svar.

Så funkar det inte för mig. Vissa dagar kan jag göra som i exemplet ovan, men oftast innebär ett enkelt telefonsamtal en massa planering. Förberedelser. Mentalt, alltså.

Det finns nog många som drar sig för att ringa de där jobbiga samtalen till någon myndighet eller något företag som man egentligen inte vill prata med, och till slut bestämmer man sig och tar tjuren vid hornen.

Om jag ska ringa ett viktigt samtal så måste jag fundera på det några dagar. Och om jag då fortfarande inte känner mig redo, ja - då får det vänta tills jag är redo. Naturligtvis gäller det här inte i akuta lägen; jag fattar förstås att om jag av misstag sågar av mig ena benet, då bör jag ringa det där nödnumret. Illa kvickt. Det går liksom inte att skjuta upp en vecka eller två.

När jag väl ringer upp någon, så märker denna person knappast att jag tycker att det är jobbigt. Det är inget som noterar hur mycket energi som går åt under det där samtalet, oavsett vad det handlar om. Men efteråt är jag så utmattad att jag skulle kunna somna hur lätt som helst.

Jobbigaste samtalen kommer från personer eller företag som envisas med att dölja sitt nummer. Oftast svarar jag inte då. Jag kollar upp om numret finns att söka på Hitta eller Eniro, och får jag träff (och det inte är fråga om något säljföretag eller annat otrevligt) så kan jag själv ringa upp, eller svara nästa gång de ringer.

Tips: Om du vill ringa mig, så är det nästan alltid OK. Men visa ditt ID för numret och var lyhörd för antydanden om att jag kanske inte vill prata så länge.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar att prata med dig, det handlar om att jag blir trött och tömd på energi.

Respektera det, tack.

TV-klipp: Att leva med autism

Om man ser normal ut, då kan man väl inte vara handikappad?

Visst låter det konstigt, men precis så är den gängse uppfattningen om oss som har vad som kallas högfungerande autism. För om man ser “normal” ut, om man låter normal, och om man uppför sig hyfsat normalt - ja, då har omgivningen väldigt svårt att förstå att många av oss har väldiga svårigheter i vardagen. 

 

Relaterat | Pixlad verklighet | dagboken

Tydlighet i samtal med aspie

Kommunikation är en konst, oavsett om man har någon form av diagnos eller inte. Det är viktigt att vara så tydlig som möjligt i en dialog - annars uppstår risken för missförstånd. Det är inget nytt och jag tror att alla är med på det.

Det är också viktigt att kunna lyssna på varann, vara lyhörd för eventuella dolda budskap i kommunikationen. Så är det nämligen ofta i det dagliga samtalet, vilket många kanske inte alls tänker på.

Det är där vi som aspisar får stora problem, då vi inte tar in information och lyssnar på samma vis. Minsta lilla avvikelse, kanske i form av en tvärtom-mening (du säger “åh, det är så KUL att paddla kanot!” men vill egentligen ha sagt att du avskyr den där förbannade plastgrunkan), och innebörden i ditt budskap riskerar att misstolkas av en person med Asperger.

Det betyder nu inte, som man kanske skulle kunna tro, att vi inte förstår ironi eller att vi är oförmögna att leka med ord, men i fel sammanhang kan det misstolkas. Egentligen är det inget konstigt med det, för den här typen av missförstånd sker även hos personer utan Aspergers syndrom.

Det här kan vara bra att tänka på i samtal där viktig information förmedlas. Var tydlig och se gärna till att budskapet verkligen nått fram till mottagaren. Det är OK att säga, “förstod du vad jag menade nu?”