Ja, hallå…?

Ett telefonsamtal. Jag tror att de flesta vet hur det går till; man lyfter luren, slår numret till den man vill komma i kontakt med, sen väntar man på att signalerna ska gå fram och om personen på mottagarsidan uppfattar signalen så får man svar.

Så funkar det inte för mig. Vissa dagar kan jag göra som i exemplet ovan, men oftast innebär ett enkelt telefonsamtal en massa planering. Förberedelser. Mentalt, alltså.

Det finns nog många som drar sig för att ringa de där jobbiga samtalen till någon myndighet eller något företag som man egentligen inte vill prata med, och till slut bestämmer man sig och tar tjuren vid hornen.

Om jag ska ringa ett viktigt samtal så måste jag fundera på det några dagar. Och om jag då fortfarande inte känner mig redo, ja - då får det vänta tills jag är redo. Naturligtvis gäller det här inte i akuta lägen; jag fattar förstås att om jag av misstag sågar av mig ena benet, då bör jag ringa det där nödnumret. Illa kvickt. Det går liksom inte att skjuta upp en vecka eller två.

När jag väl ringer upp någon, så märker denna person knappast att jag tycker att det är jobbigt. Det är inget som noterar hur mycket energi som går åt under det där samtalet, oavsett vad det handlar om. Men efteråt är jag så utmattad att jag skulle kunna somna hur lätt som helst.

Jobbigaste samtalen kommer från personer eller företag som envisas med att dölja sitt nummer. Oftast svarar jag inte då. Jag kollar upp om numret finns att söka på Hitta eller Eniro, och får jag träff (och det inte är fråga om något säljföretag eller annat otrevligt) så kan jag själv ringa upp, eller svara nästa gång de ringer.

Tips: Om du vill ringa mig, så är det nästan alltid OK. Men visa ditt ID för numret och var lyhörd för antydanden om att jag kanske inte vill prata så länge.

Det handlar inte om att jag inte uppskattar att prata med dig, det handlar om att jag blir trött och tömd på energi.

Respektera det, tack.