Frågor av typen “Älskling, passar jag i den här klänningen?” eller “Usch, jag ser så tjock ut – vad tycker du?” bemöter vi ofta med ett tillgjort leende och ett lent, “Du ser STRÅLANDE ut i den där vackra klänningen!” eller “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!”
Många aspergare – dock INTE alla – har svårt för att ljuga. Om frågeställaren verkligen passar i klänningen så blir svaret positivt, liksom i frågan om huruvida kroppsvolymen är något överdimensionerad eller ej.
Jag har personligen inga större problem att avfärda en ful klänning som just… – ful. Varför ljuga om en sån sak? Passar den inte så passar den inte, hon förtjänar troligtvis en vackrare klänning.
Frågor om hur tjock man är eller ej borde egentligen inte besvaras alls. Oftast är frågeställaren redan klar över svaret på frågan, men fiskar efter en ursäkt till att skita i viktkontrollen ytterligare en säsong. “Äh! Vad dum du är!” är ett alternativ till svar, för egentligen har du varken sagt bu eller bä.
Eller, så drar man till med en liten vit lögn och säger, “Tjock?! Du är ju smal som en tandpetare!” och tillägger – närmast ohörbart – “… som bakats in i två ton cement…”
Vad jag egentligen vill ha sagt med detta är, att du inte ska ta illa upp om en aspergare svarar dig sanningsenligt. Han eller hon gör det inte för att såra dig, utan för att han – eller hon – inte snappat upp det här med sociala koder.
Själv upplever jag mig som lite småtjock just nu, och jag vill inte att du ljuger om det…
“SE MIG I ÖGONEN NÄR JAG PRATAR MED DIG!!”
Jag tror att de flesta någon gång fått höra de orden. Oftast är det nog någons mamma som uttalar dessa krävande ord. Eller så är det farsan som ryter när man tittar bort, eller en lärare som - om än på ett mycket opedagogiskt vis - försöker tala en obstinat elev tillrätta. 
Om man har svårt för direkt ögonkontakt så kan det här sociala stirrandet bli till ett jätteproblem för en aspie. Vi undviker inte ögonkontakt enbart för att vi är tjuriga eller omedgörliga - nej, vi försöker att låta bli att överhuvudtaget se folk i ögonen.
Varför? Jo, för att det är jobbigt! Det kräver mycket av oss, i form av enorma mängder energi; efter en dags krav på att blänga alla möjliga och omöjliga människor i ögonen, så är man helt slutkörd.
Många människor betraktar det här med ögonkontakten som ett slags bevis på uppriktighet. Ärlighet. Det blir alltså ett krav på att stirra på varann, den som undviker ögonkontakt upplevs som oärlig.
Men, så här är det: Man är inte oärlig för att man tittar bort, och man är inte ärlig bara för att man ser någon i ögonen.