“SE MIG I ÖGONEN NÄR JAG PRATAR MED DIG!!”
Jag tror att de flesta någon gång fått höra de orden. Oftast är det nog någons mamma som uttalar dessa krävande ord. Eller så är det farsan som ryter när man tittar bort, eller en lärare som - om än på ett mycket opedagogiskt vis - försöker tala en obstinat elev tillrätta. 
Om man har svårt för direkt ögonkontakt så kan det här sociala stirrandet bli till ett jätteproblem för en aspie. Vi undviker inte ögonkontakt enbart för att vi är tjuriga eller omedgörliga - nej, vi försöker att låta bli att överhuvudtaget se folk i ögonen.
Varför? Jo, för att det är jobbigt! Det kräver mycket av oss, i form av enorma mängder energi; efter en dags krav på att blänga alla möjliga och omöjliga människor i ögonen, så är man helt slutkörd.
Många människor betraktar det här med ögonkontakten som ett slags bevis på uppriktighet. Ärlighet. Det blir alltså ett krav på att stirra på varann, den som undviker ögonkontakt upplevs som oärlig.
Men, så här är det: Man är inte oärlig för att man tittar bort, och man är inte ärlig bara för att man ser någon i ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar